Gäss
Gåsskötsel är vår äldsta form av fjäderfäskötsel. Redan under bronsåldern ca 500 f.kr. fanns tamformer. Grågäss Anser anser fångades och hölls tama. Övergångsformer förekom långt in i modern tid.
Färgen på lantrasgässen kunde variera från nästan vita till nästan vildfärgade (grå). De flesta var brokiga i dessa färger. Ett par lokalraser, Skånegås och Ölandsgås, tillvaratogs och fick sin standard på 1920-talet. Endast den grå/vit brokiga fjäderkostymen föll standardskrivarna i smaken. Flera andra kända lokalraser som ”skanörgås”, ”hallandsgås” och ”gotlandsgås” dog ut.
Beskrivning och egenskaper
Liksom hos andra lantraser utvecklades större exemplar i rikare bygder och mindre i fattigare. Den rel. stora och lättgödda Skånegåsen väger vanligen 7-8 kg (honor) och 8-10 kg (hanar). Ölandsgåsen är betydligt mindre. 4-5 kg (honor) och 5-6 kg (hanar). 20-30 ägg per år är en normal produktion för en lantrasgås. Ölandsgåsen värper något fler ägg än Skånegåsen i snitt. Den är också något mer ruvningsbenägen. Ca 50 % mot ca 30 % för den senare. Ett kokt gåsägg till frukost är en redig måltid på ca 180 g för en skåning, medan ölänningen ”bara” får i sig så där en 150 g.
Rasramar
På denna sida återges rasramarna kortfattat. I boken Genbanker och rasramar finns fullständiga rasramar.
En rasram skall inte förväxlas med en rasstandard som utgörs av en exteriör (utseendemässig) idealbild. Med rasram avses en dokumentation av den variation som lantrasen hittills har uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning.
Rasbeskrivningar och bilder
Skånegås
Det påstås ibland att skånegåsen skulle vara mer eller mindre identisk med den pommerska gåsrasen. Påståendet kan utan tvekan avfärdas. Runt sekelskiftet importerades mängder av halvstora gässlingar till Skåne för uppfödning. Alla importgäss som kom via tyska hamnar sades vara pommerska. Det är föga troligt att de illa ansedda importgässen över huvud taget inblandades i avelsflockarna. Därtill var de skånska gässen för bra.
Kännetecken
På 1890-talet insamlade Mårten Olsson grå/vitbrokiga gäss av gammal stam i byarna Hunneberga och Vomb. Några år senare importerades två hanar i förädlingssyfte, en av emdenras och en av tolouseras. Den skånska gåsen standardiserades på 1920-talet. Fjäderfärgen är brokig, vit med brungrå partier på huvud, hals, rygg och lår. Även stjärtpennorna är delvis brungrå. Vitt kring näbbroten förekommer. Näbben är orange och benfärgen är också orange. Vikt hona 6,5-8 kg, hane 7-11 kg.
Ölandsgås
Under den tid då gåsskötseln var allmännare än nu fanns på Öland, i Småland och norra Skåne en mindre typ av lantrasgås. Den var förnöjsam och lämpade sig på magrare bete. Ölandsgåsen fick en standard på 1920-talet, med samma färg och teckning som skånegåsen. Ölandsgåsen tenderar dock att få mer grått i fjäderdräkten.
På 1970-talet befarades ölandsgåsen vara borta för alltid, dock fanns några få djur kvar av en västgötastam som kommit från Öland på 1920-talet. Från dessa djur härstammar alla dagens ölandsgäss. Inavelsproblem, i form av dålig fertilitet har förekommit under senare år, men pågående avelsprogram inom genbanken ser ut att lyckas.
Kännetecken
Ölandsgåsen är en relativt liten lantrasgås, rörlig och verksam. Den är en god fodersökare. Fjäderfärgen är brokig, vit med brungrå partier på huvud, hals, rygg och lår. Även stjärtpennorna är delvis brungrå. Vingpennorna är vanligen helt vita. Vitt kring näbbroten förekommer. Näbb och benfärg är orange. Vikten för en hane är 4,5 – 5,5 kg och för en hona 4 – 5 kg.
