Ankor
Tama ankor började hållas i vårt land först under medeltiden. Till en början var det halvvilda gräsänder Anas platyrhynchos, som så småningom blev lantrasankor. Undantaget utgörs av myskankan. Dess vilda ursprungsart är myskanden Carina moschata. Den kom från Sydamerika till Europa med återvändande erövrare på 1500-talet. Till Norden kom den först något århundrade senare.
Samtliga kända svenska ank- och gåsraser selekterades och fick sin respektive utställningsstandard tidigt på 1900-talet, blekingeankan undantagen.
Rasbeskrivningar och bilder
Blekingeanka
Flera äldre fjäderfäuppfödare talade om att de i sin ägo haft lantrasankor av gammal stam från Blekinge. Först 1994 gav sökandet resultat. En liten flock fanns kvar på Ungskär i yttre skärgården. Av tradition hade ankorna hållits och förökats på stall under vintern för att sedan släppas ut i havsbandet, där de förutom fiskrens i stort sett fick klara sig själva. De utgör sannolikt en i stort sett oblandad och oförädlad rest av den gamla lantrasankan.
Rasramar
På denna sida återges rasramarna kortfattat. I boken Genbanker och rasramar finns fullständiga rasramar.
En rasram skall inte förväxlas med en rasstandard som utgörs av en exteriör (utseendemässig) idealbild. Med rasram avses en dokumentation av den variation som lantrasen hittills har uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning.
Kännetecken
Färgen på fjädrarna är blekt vildfärgade (vildform = gräsand) med vita partier. Ofta med vit halsring. Helt vita djur kan förekomma. Benfärgen är gulorange eller orange. Än så länge är det statistiska underlaget för litet men det mesta tyder på att blekingeankorna är något lättare i genomsnitt än de båda föregående. Vikt hona 2-2,5 kg, hane 2,5-3,5 kg.
Svensk blå anka
Den svenska blå ankan är inte identisk med utlandets swedish blue duck eller pommersk anka. Ursprunget till den svenska lantrasen är oförädlade blåfärgade ankor som under de första åren på 1900-talet samlades ihop längs västkusten, från Skanör till Göteborg. Ankrasen fick sin första standard redan 1907. Hur mycket ursprunglig lantras som finns i dagens svensk blå anka är osäkert. Under 1970-talet kom en del djur in med tvivelaktig härstamning. Likaså korsades det senare in pekinganka.
Kännetecken
Fjäderfärgen karaktäriseras av det blå arvsanlaget som ger en genomsnittlig färgfördelning av 50 % blå (grå), 25 % svarta och 25 % vit/blåspräckliga (pärlgrå). Vit variabel bröstfläck. Ett par av vingpennor är inte sällan vita. Benfärgen är orange/skifferfärgade. Näbben är ljust gröngul på andriken och mörkt blågrön/svart på ankorna. De blå är i allmänhet något tyngre än de gula (se nästa ras) och lägger något färre ägg i genomsnitt. En andrik väger 3 – 3,5 kg och en anka 2,5 – 3 kg.
Svensk gul anka
Måns Eriksson från Svalöf kallade sig själv för ”De gulas pappa”. Han hittade ett par gula andrikar vid den skånska kurorten Mölle. De parades med några utvalda blå ankor. Mycket talar för att han sedan tog hjälp av sina gula Kaki Campbell för att få den ”rätta” färgen, när han korsade ihop sin nya ras. Själv skrev han i en fjäderfätidskrift att han använt en ”vit ras”. Svensk gul anka är ett verkligt hopkok, men måste ändå betraktas som en förädlad svensk lantras. Den standardiserades på 1920-talet. På 1970-talet påstods den vara utdöd, men en gårdsflock fanns kvar i skånska Billinge. En liten skrift utgavs i sammanhanget: Svensk gul anka av Håkan Söderberg 1977.
Kännetecken
Fjäderfärgen är brunaktigt gul. Den kan variera i nyans, från ljust gulaktig till brun. Honorna har ungefär samma färg över hela kroppen. Hanarna har en mörkare grå till brun ton på huvud och hals. Benfärgen är orange. Näbben är grönblå, ibland något gulaktig på andrikarna och brunblå på ankorna. De gula värper för det mesta något fler ägg än de blå och väger något mindre i genomsnitt. Vikt hona 2,5-3 kg, hane 3-3,5 kg.
Svensk myskanka
Myskankor fanns i Europa omkring 1550. De infördes från Sydamerika där de hölls tama av indianerna. Den första absolut säkra uppgiften om myskankor i vårt land finner vi i Linnés skånska resa 1749. Tidigare har man förutsatt att myskankor visserligen gett avkomma med vanliga ankor men att dessa bastarder skulle vara sterila. Sentida försök har visat att de kan vara fertila i tillbakakorsning, både med myskankor och vanliga ankor. På 1970-80 talet importerades stora myskankor från Frankrike och Ungern, för köttproduktion.
Det finns i dag myskankor i Sverige som uppvisar en mängd olika färger och teckningar. Svensk myskanka är inte ett samlingsnamn för alla myskankor i landet. Det är namnet på de äldre stammar som tillvaratogs på 1980-talet och som nu bevaras i genbank. Dessa myskankor är och har alltid varit svarta och/eller vita. Blått kan i några stammar uppträda i stället för svart. De kan variera från nästan enfärgade till helt vita eller nästan vita, ofta brokiga. Skulle andra färger som chokladbrunt, sepia och gult dyka upp måste det ses som ett tecken på sentida inkorsning.
Kännetecken
Den äldre svenska stammen betraktas som lantras. Djur av denna stam är relativt härdiga mot kyla men liksom höns och kalkoner förfryser de lätt sina nakna hudpartier. Förekommande fjäderfärger är som beskrivits i föregående stycke svart eller blått och vitt. Könsskillnaden är stor. I jämförelse med honan, så har hanen en mer utbredd och vårtigare ansiktsmask och väger betydligt mer. Vikt hona 2,5-3 kg, hane 4-4,5 kg.
